aworldofmusic

För nästan exakt ett år sedan tog det slut mellan mig och min dåvarande pojkvän. Vi hade inte varit tillsammans så länge, ungefär två månader bara, men han var min första riktiga pojkvän och betydde väldigt mycket för mig. Jag kommer ihåg att vi gick och pratade om hur det skulle bli nu, när det tog slut. Jag grät. Jag mådde så dåligt. Jag gick tio meter framför honom bara för att han inte skulle se hur ledsen jag var, men det märkte han nog ändå. Precis innan vi skulle träffas den dagen, när jag var på väg till svedmyra för att möta upp honom, så lyssnade jag på min mp3. Muse. The Resistance.

Exogenesis: Symphony part I, II & III - Muse



Enda sedan den dagen har jag relaterat just det albumet till den stunden. Till honom. Till oss. Och när jag åker förbi den platsen där vi gick när jag lyssnar på det albumet så gör det nästan ont i hjärtat för att jag tar mig tillbaka till just den dagen, då allt var så hemskt och jobbigt. På ett sätt känns det nästan befriande. Men smått obehagligt.

Och jag blir ibland lite arg på att den stunden var tvungen att förstöra det albumet för mig. Så nu försöker jag ta tillbaka det. Ge den en annan känsla. Men det går inte.

MK Ultra - Muse